Startsidan

För en brukad och bebodd skärgård

med rent vatten och rikt biologiskt liv

i ett väl hävdat och med ömsint omtanke

bebyggt kulturlandskap.

Ett svunnet skärgårdsliv

En levande skärgård !

Både Skärvårdsföreningen och det officiella Sverige har försvurit sig åt denna slogan. Det betyder i första hand att vi önskar se skärgårdens öar, fjärdar och sund omgivna av mänskligt och bofast liv året runt. Kanske menar vi även liv för sälen, ejdern, örnen och gäddan, liksom för Adam och Eva och andra ängsberoende blommor, samt för eken och andra stundom sjukdomshotade träd.

Däremot torde få tänka på en annan form av liv, då det i stort sett tynade bort när de äldsta av oss var unga. Men då fanns ännu en tredje dimension av liv, som det kan finnas skäl att påminna om. Våra yngre medlemmar kan rent av vara omedvetna om dess fordomtida styrka, lokala förankring och betydelse på våra öar.

 

Låt mig ge några exempel, så förstår ni åt vilket håll jag syftar:

Vi satt ´med vittra´ på Gråbåde en höst. Ingen fågel tog te. Det var Erik Kjellström på Grönsö, min bror Lasse och jag. När vi tagit upp vettarna och hölls med å rive koja´, kom en skrake över klinten. Erik fick upp bössa å sköt skraken just som den var rakt över honom. Hela karl´n föll baklänges av rekylen, å skraken damp i berget bakom honom med sådan kraft att den sprack utefter bröstbenet. Han gav skraken åt mej. Själv ville han inte ta ´him´ en skrake som spruckit. Det var otur eller tydde på inblandning från krafter som man hade skäl handskas varsamt med.

 

Pappa satt i skjutkojan tillsammans med den skicklige skytten och skärkarlen Kurt Johansson. Båda sköt bom hela måron. På eftermiddan besökte pappa, först Albert Wester i Harstena och sedan ´Pitter Jonsa', Harstenas äldste, och berättade om jakten.

Albert skrattade och frågade: Mötte ni når käring, när ni gick ned till öka´ om måron? Pitter Jonsa såg betänksam ut, särskilt då han hörde att även Kurt, som han säkert höll för bättre skytt än pappa, sköt bom och frågade: Ni såg väl inte en lom om måron? - Det var just vad Kurt och pappa hade gjort! I jaktsammanhang medförde varken kvinnor eller lommar någon tur. Tvärtom.

A propos käringar kan nämnas, att det i Gräsmarös byordning från 1833, stadgas hur många män de tre gårdarna skulle hålla i bådökan vid själslag. Där stadgas även "att ingen kvinna må till bådan medfölja". Det kunde vara en anvisning om att alla gårdar måste göra fulla karldagsverken vid jakten. Det var nog mera sannolikt, att det var en fråga om att undvika otur.

Det ansågs allmänt föra med sig otur, att inte göra ökan ordentligt ren från fjäder, fjäll och blod, efter en jakt eller efter fiske. Man kunde även vinna tur, genom att hämta sådant avfall från någon som haft tur med sin jakt. Givetvis vände man inte ökan motsols, när man la ut från bryggan för en fiske eller jakttur. Teodor i Grönsö och hans svärfar Måsse Bisk, var ute å nättjade eller pulsade fjällfisk längs stränderna med den långskaftade och träklumpförsedda pulsen eller pulstärveln, vars luftkaskad skrämde fisken mot grimnätet.

 

När de kom till bokta söder på Grönsklabben, koka´ viken åv fisk. Teodor blev ivrig och ville att de skulle ´sätta te´ å ta ett nättjeskott. Nej vi ror him sa Bisken. Han förstod att det var fegfisk. Det betyder fisk som varslar om död. De rodde hem. Samma höst som vi fick denna historia berättad, fiskade Martin i Harstena osedvanligt bra med ål. Han var så modern och ovanlig för sin tid, att han erkände detta stortag i samtal med pappa: Men han tilla´ : "Det spors, om det är fegfisk". Om vintern dog han.

Det kan ha sitt intresse i sammanhanget att veta, att på Grönsklabben bodde Grönsfrun . Där fanns det skäl att vara extra på sin vakt. När Teodor övertagit Biskens gård på Grönsö och blivit bofast där, hade han mycket att göra med Grönsfrun och annan oknytt som gastar och mylingar. En gång satt han på dasset. Då fick han sig en smäll i ändan, så han for ut genom dörren. Det var den missnöjda Grönsöfrun som sa ifrån.

Om våren, då myrorna vaknade till liv, ställde sig Teodor bredbent över en myrstack och kliade sig i håret. Då slapp han kli resten av året. Man kan även notera, att det var tveksamt att fråga skärkarlen om hans fiske. Litet som att fråga lappen om antalet renar. Man kunde inte förvänta sig fullständiga och korrekta svar utan överdrifter:

"Ålfisket är så dåligt att jag lika gärna kunde ha hommera på lann. "Du kan få köpa fisket för en liter konjak." kunde det låta om man frågade Albert Wester i Harstena om fisket. Eller så kunde han hugga till med helt osannlikt höga tal åtföljt av ett brett leende. Vad angick hans fiske mej? Nu är det helt annorlunda.

Om sommaren 1938, hade mamma bjudit alla Harstenas damer till kafferep på Biskens och Teodors lilla trettiondedelshemman Grönsö, som pappa och mamma köpt året innan. En lång rad finklädda damer i klänningar, vilka jag minns som mörka och fotsida, kom upp för stigen genom ängen. I den raden skulle ingen ha trampat ned gräset bredvid stigen, likaväl som man inte skulle ha trampat på brödet.

 

Bland damerna fanns nämndemansmora Alma Svensson. När man kommer in på vår tomt, går stigen över en liten kulle. Nämndemansmora gick runt den lilla kullen vid sidan av stigen, vilket mamma lade märke till. Hon frågade vännen, unga Maj Karlberg, varför? Vet du inte vad ni köpt, sade Maj? Alma går inte gärna över Gastkullen. ( Gast = spöke).

I början på 1900-talet arrenderade Ludvig Ekberg och hans hustru Helmin på Morsholmen, den mindre gården på Grönsö av Helmin och Teodor. Teodor arbetade under några år som malmlastare i Oxelösunds hamn, innan familjen definitivt slog sig ned på Grönsö. Ekbergs nyodlade vid den tiden Morsholmen och behövde hö och bete på Grönsö. Lille sonen Gustaf Ekberg var med när man skördade hö på Grönsö. Under slåttern sändes Gustaf upp från åkern för att hämta vatten i köket. Där svävade och flaxade ett främmande väsen.
Lille Gustaf blev skrämd och sprang gråtande tillbaka till åkern skrikande:

"Grönsfrun,Grönsfrun".Det var en fågel som kommit in i köket. Men tron på Grönsfrun levde också!

Den framgångsrike skepparen, redaren och skärkarlen Johan Erik Jonsson i Kråkmarö, byggde ett nytt stort båthus en vinter. Han hade gubben Östling till hjälp. En natt vaknade Johan Erik. Då hörde han hur det hamrades och arbetades i båthusbygget. Han gick ned för att se om gubben Östling fått för sig att göra ett nattskift.

Men det fanns ingen i båthuset. Det var en rå som arbetade för dem. Rå fanns ofta i skutorna och kunde höras rumstera t ex i kättingboxen. Rå, liksom gårdstomtar, kunde varna och hjälpa till eller ställa till förtret. Det berodde på hur man skötte sig och sina rån.

Vi firade en påskafton hos Kjellströms på Grönsö. När vi gick hem på kvällen kom Erik med ut på trappan, tittade upp mot himlen och sa´: "Det spors om det blir klart i soluppgången i morron, så en kan si sola dansa". Min lillebror Lasse skrattade till högst opassande. Överraskad av denna oväntade påskdagstro. Eriks blick svartnade inför detta uttryck för stadsbomässig vantro.

Sjöormen hade Grönsöborna sett. På Innerö hade de en gång mött ett sjöodjur. På Grönsö levde många gamla arbetsmetoder, seder och bruk längre än på många håll. Men det var inte bara där som resterna av den folktro levde kvar, som man kan gissa hade rötter i forntiden. Den fanns kvar som en animistisk undervegetation, under det kristna täcket, trots nästan ett tusen år av katolicism, reformation och protestantism.

 

Givetvis hade denna folktro varit mycket starkare tidigare. Mats i Kråkmarö dömdes år 1596 av skärtingsrätten, från bruket av hemmanet, för utövande av sin trollkunnighet gentemot bröder och grannar. År 1672 uppsökte Harstenaborna Botvid i Söderköping, för att han genom trolleri skulle förbättra det sälfiske, som Gräsmaröborna ansågs ha förgjort.

Gräsmaröbor och Kråkmaröbor, lejde något senare en trollkunnig kvinna i Skälvik, för att göra samma tjänst för dem gentemot Harstenaborna. En trollkunnig Mats i Kättilö dömdes vid samma tid till döden och avrättades för detta brott, som i hans fall kombinerats med s k dubbelt hor.

Medan tron på osynliga och farliga makter var i utdöende och kanske inte helt togs på allvar av så många i min ungdom, påminner denna avklingande tro dock om en tid, då människorna levde i ett större beroende av naturens verkliga och inbillade krafter. Beroendet kunde vara skrämmande och leda till hemska följder för den enskilde.

Värst var det nog under jakten på blåkullafarande kvinnor under Karl XI:s tid. Upplysningen har befriat oss från denna sida av "den levande skärgården". Det är ett av de framsteg, som vi kan tacka generationerna just före oss för. Samtidigt kanske det var onödigt, att något av den ödmjukhet inför tillvaron försvann, som tog sig uttryck i skärgårdsvisdomen: "Ingen är herre till sjöss".

Naturen kallas nu miljön och den verkar slå tillbaka mot vårt självtillräckliga övermod och bekvämlighetsdyrkan, så som "rå" och Grönsöfrun även kunde göra.

Per Gräslund

 

Artiklar publicerade i Gryts-Skanken Nr 2 December 2004

 

2006-01-08: Byggnadskultur: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Betesprojektet: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Kerstins grav på Gräsmarö: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Främmande fåglar: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Brev från Viking Olsson: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Sommarminnen 2004: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Kommunplanering: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Händelser i Grytsbygden: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Ett svunnet skärgårdsliv: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Sent i oktober: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Nisse på Sumpen: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Nr 2 December 2004 Första sida: Gå tillbaka här.