Startsidan

För en brukad och bebodd skärgård

med rent vatten och rikt biologiskt liv

i ett väl hävdat och med ömsint omtanke

bebyggt kulturlandskap.

Kerstins grav på Gräsmarö dokumenterad efter 270 år.

Äldre Gräsmaröbor minns säkert "Kerstins grav" på Gräsmarö. Den ligger inne vid Ängskärsviken. Själv vet jag ej om jag skulle kunna återfinna den längre. Förhoppningsvis har dess minne och plats hållits i helgd av sentida öbor. Den förträfflige genealogen och skärgårdsforskaren Lennart Almkvist i Missiö, ( av Eckerbomssläkten) presenterade mig häromåret förbluffande fakta i målet.

Den 9 nov 1730 var Måns Persson i "Gressmare", med två drängar och en piga, på Håskö för att hämta ved. Under återresan seglade de omkull i en stormby. Måns och drängarna kunde rädda sig på båtens köl och blev efter två timmar funna av grannen Lars Olofsson. Pigan blev borta och återfanns inte förrän Larsmässodagen, den 10 augusti året därpå. Hon begravdes då på Gräsmarö utan präst och laglig ceremoni av Måns Persson och hennes fader Clement Persson.

Kyrkoherden Löfgren i Gryt anmälde "självsvåldet" till kronolänsman Anders Ahlgren. Det blev tingssak. Därför har Lennart kunnat hittat sina fakta i skärtingsrättens dombok. Måns och Clement var svarande. De blev frikända. Rätten med sina tolv nämndemän ansåg det försvarligt att gräva ned kroppen i ovigd jord. Kroppen var efter 9 månader i sjön starkt upplöst och illaluktande och man fruktade för sjukdomar. Dessutom var det storm då man fann liket, så man kunde ej komma till Gryt. Annars fick man förstås inte begrava folk utan präst och utanför kyrkogården.

Kerstins husbonde, Måns Persson, var farfars morfar till Olof Österman på Östermansgården, som var den siste infödde åbon på den gården. "Arbetsmyran morbror Österman" kallade min farfar honom. Farfar Albert var en halv generation yngre. Räddaren Lars Olofsson var min (Per Gräslund på Grönsös) farfars farfars farfars farfar. En f.ö. enligt åtskilliga tingsprotokoll en mycket besvärlig herre. Pigans pappa Clement Persson bodde åtminstone tidvis på det fattiga torpet på Spårholmen.(Sjökortets Sporrholme). Det som Gräsmaröborna skämtsamt benämnde "Knaggle Herrgård".

Uppgiften att Gräsmaröborna hämtade ved på Håskö, bekräftar tidigare uppgifter om att ek och oxelskogsön Gräsmarö hade ont om barrskog och därmed både om ved och stängselvirke. Det senare fick på 1830-talet och långt senare hämtas från fastlandet.

Att Kerstins grav verkligen var en grav, det visste vi inte, då vi som barn lade våra gullvivor eller prästkragar, på den lilla kullen. Ändå lektes denna lek, som många barnlekar, med ett stort allvar mitt i glädjen.

Sålunda ser vi hur fast traditionen varit på detta gamla skärhemman, som så länge gått i arv i samma släkt. En släkt där traditionen länge sågs som ett värde i sig och ett som bidrog till vårt fäste i tillvaron. Behovet i en redan då omvälvande tid, av just fäste, betraktades av min farfar och hans bröder, som ett skäl för att behålla och vårda den gård som de ärvde, men ej längre behövde, för sin utkomst.

Samma tanke låg bakom bildandet av Gräslundska Släktföreningen år 1930. Tanken ligger även bakom dagens lagårdsbygge. Dess värde synes mig snarare ökas än förringas av att den är motsatsen till "inne" i en tid som utan urskiljning dyrkar förändring.

 

Per Gräslund

 

Artiklar publicerade i Gryts-Skanken Nr 2 December 2004

 

2006-01-08: Byggnadskultur: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Betesprojektet: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Kerstins grav på Gräsmarö: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Främmande fåglar: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Brev från Viking Olsson: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Sommarminnen 2004: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Kommunplanering: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Händelser i Grytsbygden: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Ett svunnet skärgårdsliv: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Sent i oktober: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Nisse på Sumpen: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Nr 2 December 2004 Första sida: Gå tillbaka här.