Startsidan

För en brukad och bebodd skärgård

med rent vatten och rikt biologiskt liv

i ett väl hävdat och med ömsint omtanke

bebyggt kulturlandskap.

Nisse på Sumpen

"Åhusarn kommer!"

Erik Kjellström på Grönset, kom halvspringande över till vår gård. Vi hörde signalen redan då Erik var i grindhålet. Lasse och jag ställde liarna åt sidan och satte fart ned mot sjön. I ängen hörde vi Åhusarn blåsa. På flagen utanför bryggviken hade ålkvassen Sven Wilhelm lagt bi. Skepparen ankrade ej utan höll skutan mot sydligvinden med korta stötar i växelspaken. Även då han gick på tomgång kände man igen det typiska Sven Wilhelm ljudet.

Det som den lågvarviga förkammardieseln producerade. Ett elektrifierande "Kelunk-kelunk-kelunk", som vid full gång hördes långt över fjädrarna och bringade bud om att ålhandeln inletts för säsongen och att det kunde börja strömma ned kontanter i skärkarlsportmonnäerna.

Men det var mer än guld i Sven Wilhelms strupe. Det var besättningens lugna Åhusmål, igenkännande från många ålfiskeår. Minnen av handel, fester, gemensamma vänner och glädje. Nyheter om hur fisket gick i Småland. Påståenden om den tyska marknadens dåliga priser. Nyfikenheten om vad grannarna levererat. Ofta kombinerades ålaffärens avslut med köp av ett par trätofflor.

 

Alltid erbjöds en sup, som bekräftelse på affären och affärsförbindelsen. Det var fest kring Åhusarn. Vi pojkar väntade oss ingen sup, men vi kände spänningen i luften, då vi gjorde loss våra ålsumpar och tog dem på bogsering ut på flagen.

Väl bordvarts, med förända till backen, fick vi hjälp med att hiva upp sumparna på däck. Där var redan Erik med sin ål. Köpare och säljare deltog i avläsningen av det jättelika stålbesmanet. Det hängde med sitt stora målkärl i en bom som riggats på masten. Vi såg med sorg hur skepparen med van blick och säker hand lät någon småål, som ej borde varit med, åka överbord.

Desto större var glädjen då blankål eller stigål sorterades i ett särskilt kärl. Den vägdes för sig och betalades bättre än gulålen. Kanske hade den förvärvat särskilda prisvärda kvaliteter, då den börjat vandra eller "stiga" mot söder och Sargassohavet. I vilket fall, hade den under påbörjade vandringen i mörka och djupa vatten, lagt sig till med svart rygg och vit buk.

Sven Wilhelm var ett litet motorfartyg av stål.

Lastrummen var sumpar indelade i fack för olika ålkvaliteter och leveranser. Fartygsbottnen var perforerad, så att friskt vatten fyllde sumparna. Skutans gång bidrog till att vattnet cirkulerade. Sven Wilhelm var AB Ålexportens i Åhus största fartyg.

Bolagets övriga åluppsamlingsfartyg var kvassar med träskrov liknande sydkustens fiskefartyg. Ålexporten köpte väl sin mesta ål på Skåne, Blekinge- och Ölandskusterna. Sven Wilhelm användes mest på bolagets nordligaste disktrikt, som sträckte sig mellan Kråkelund och Bråviken. Här uppe fiskades större ål än söderut och den var eftertraktad för rökning,

En stor del av ålen röktes i Åhus och såldes i Sverige och Tyskland. Man exporterade även levande ål till Tyskland. Då var det Sven Wilhelms som gick ned till någon nordtysk hamn.

 

Nisse på Sumpen hette egentligen Gustaf Nilsson.

Han var en betrodd skeppare och ålhandlare med gamla och goda kontakter på denna kust. Han var en glad och sällskaplig person, i vars "sales promotion" ingick ej blott lagom frikostighet med gott humör och med flaskan, utan även sång och spel på ukkellelen vid logdanser och bryggor. Mestadels låg Nisse med sin sump ankrad på Harstena Husfjärd. Därifrån gjorde han turer ända upp till Arkösund, men länge var Gryt Åhusarns nordligaste inköpsmarknad.

Ålexporten i Åhus, hade övertagit ostkustens ålmarknad från de tyskar som behärskade den från slutet av 1870-taklet till l918. Efter första världskriget, kom tyskarnas stora seglande ålkvassar med höga, röda gaffelsegel ej igen i någon omfattning. Tyskarna hade klarat sig med sin plattdeutsch lika bra som skåningarna
med sin skånska. Även de hade slutit många vänskapsband i byarna.

De serverade Napoleonkonjak, av tveksam kvalitet i stället för brännvin och sålde tyska oljetryck med jägare i bokskogar i stället för trärtofflor. Åtminstone någon av de tyska skepparna ansågs hantera vågar och besman så, att han blev portförbjuden i Harstena. Om Nisse på sumpen hördes aldrig sådana anmärkningar.
Före tyskarna, hade Stockholm Sumpfiskarskrå haft monopol på handeln med färsk fisk utefter kusten i ett par hundra år. De hade ännu sämre rykte för sitt sätt att hantera sina träbesman än tyskarna.

Man talade förr med stor respekt om skeppare och långlotsar som "kände kusten". Ett år seglade jag med Nisse ett par resor ned till Kråkelund. De försiggick helst under "ljuset". D.v.s under månens fullmånekvartal, då ålfisket låg nere och hommorna stod på land.

Tala om att känna kusten!

Det fanns nog inte många byar som inte Nisse krånglade in sin stora sump till och inte många skärbor som han inte kände. Ändå måste sägas att handelsmönstret innebar vissa sjösäkerhetsfaror. Affärerna kunde börja tidigt om morgonen och pågå intensivt till sena kvällen, med en gästfrihet som ansågs kräva att värden ej blott bjöd, utan även skålade med sina gäster. Man märkte inget på skepparen. Men det formella nykterhetstillståndet kan knappast ha varit särskilt betryggande mot kvällningen.

 

I Kråkelund mötte en av bolagets andra kvassar och vi ankrade upp intill varandra. Sven Wilhelms last "tjingsades över", med jättelika håvar till den mindre sumpen, som genast gick direkt hem till Åhus, medan Sven Wilhelm startade nästa rajd mot det nordliga kustlandets sumpade storål.

Som extra jungman fick jag en bra binge i akterskansen att sova i. En plats vid mässens bord tillsammans med skepparen och bästeman, som även var motorman. Bästeman var även kock. Mathållningen var liksom stämningen ombord god. Vid varje stopp kom det ut nya skärkarlar med sina sumpökor eller hombåtar. Som förmodad medlem i besättningen, var det inte svårt att bli bekant och att få insyn i fisket och skärgårdslivet.

I många byar var mitt namn dessutom känt genom släktingar som farit på kusten före mig. Så arbetade vi oss ned förbi Björkskär, där vi lämnade hemsocknens vatten.

När vi kom till Källskär var vi i Småland.

Där mötte den första storbåtens stolta profil. I Gryt hade den sista försvunnit innan jag sett den. Sådana blev det än mer gott om på Tallholmen och i Strupö. På Äskeskär hälsade vi på storfiskaren och kommunalmannen Mattsson. På Idö och Vinö möte familjerna Kjellgren upp.

Vinökjellgrenarna hörde till kustens finaste båtbyggare. Gamle gubben Kjellgren kom seglande ut till vår kvasse i en sumpöka, med världens mest lappade sprisegel och ett toppsegel av samma kvalitet. I stället för stagfock, hade han en liten låg mast nedsatt i stamkraften, med ett sprisegel om kanske en kvadratmeters storlek. Det kändes som att komma till medeltiden.

 

På sista resan hade jag Grönsös hombåt på släp.

I den seglade jag från Kråkelund norrut. Under fjorton dagar besökte jag många av de byar, där vi köpt ål och där jag var känd. En bättre introduktion för en etnologisk fältarbetare till sina intervjuoffer och till skärgårdens natur och kultur än den som Nisse på Sumpen bjöd mig på, får man nog leta efter. Anteckningsblocken, ritbladen och kameran fylldes.

När Nisse slutat som ålskeppare, kom han varje sommar till Harstena och hälsade på sina gamla kunder och vänner. Det talar för att han gjorde den rätta sortens affärer. Sådana som gör både köpare och säljare nöjda. Hans minne lever gott bland skärborna. På Grönsö finns ett sprisegel som han skar till en vinter. Det sydde han sydde samman och likade det för hand samt skänkte det till mig och brorsan. En sjöman var han och en generös man.

Per Gräslund, Grönsö

 

Artiklar publicerade i Gryts-Skanken Nr 2 December 2004

 

2006-01-08: Byggnadskultur: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Betesprojektet: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Kerstins grav på Gräsmarö: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Främmande fåglar: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Brev från Viking Olsson: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Sommarminnen 2004: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Kommunplanering: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Händelser i Grytsbygden: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Ett svunnet skärgårdsliv: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Sent i oktober: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Nisse på Sumpen: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Nr 2 December 2004 Första sida: Gå tillbaka här.