Startsidan

<< Tillbaka <<

För en brukad och bebodd skärgård

med rent vatten och rikt biologiskt liv

i ett väl hävdat och med ömsint omtanke

bebyggt kulturlandskap.

Ånge garn å rumme

I förra numret av Skanken skrev jag om rundgattade båtar och om snipor. Nu har det blivit dags för några ord som en nätfiskare bör kunna. Skärbon talade dock mest om garn. Vad abborregarn, flundregarn, sikgarn, sillgarn och löjgarn är förklarar sig självt. Men vad är skillnaden? Den största skillnaden är maskstorleken. Om maskorna är stora säger man att garnen är rumma. Garn med smärre maskor är ånga. Maskstorleken utrycks i måttet varv per aln. Alnen är två fot eller 60 cm.

Att binda en slinga

Garnet bands av skärbon som vintertid satt vid sin bindtjuga med bindnålen i höger hand och kavlen i vänster hand. Han skapade maskorna genom att föra lingarnet eller bomullgarnet från förra maskans senaste knut med bindnålen, som har plats för ett ganska långt förråd av garn, runt kaveln till nästa knutläge i bukten på maskan till höger om den förra och där göra sin fiskarstek och samsa till den runt kavelns övre egg. Fiskarsteken är ofta en skotstek. Kavelns bredd bestämmer maskans storlek. Den görs ofta av en slätputsad tunn och absolut jämntjock ekbit. Kavelns bredd ger avståndet mellan knutraderna. Två knutrader eller knutna varv ger en maska. Om kaveln är sex centimeter bred blir maskan tolv centimeter, då den sträcks ut i sin egen längdriktning. Då går det fem maskor eller tolv varv på aln. Då passar slingan till ett flundergarn. Flundergarn är i allmänhet 10/12 varv på aln och abborrgarn 14/18 varv per aln. Vad är då en slinga? Jo det är det bundna nätet innan det "sjöretts" och blivit ett färdigt garn.

Rummast och ångast

Rummast var själgarnen med 4 varv per aln och ångast var nog löjgarnet och homtinan eller påsen där ålen samlades med ca 40 - 50 varv per aln.

Dagens måttsystem

I dag anger man maskornas storlek genom att mäta avståndet mellan knutarna i en av maskans fyra sidor (stolpar eller axlar) i mm. Ett tiovarvs garn har således en masksida som är en tiondedel av en aln
d v s 60 mm.

Att skjuta och bo

Iordningsställandet eller "sjöredningen" innebär att slingan förses med över och undertelnar samt eggar eller spernen på kortsidorna samt smälta i form av en ögla eller hylsa av näver i den ena ändan av övertelnen och en garnsticka i den andra änden.
Att sätta på telnarna kallas för att bo eller skjuta nätet. Termen skjuta torde komma av att man "skjuter in" slingan på telnen mer eller mindre genom att göra avståndet mellan de knutar som fäster maskorna vid telnen längre eller kortare. Det betyder att t ex en flundergarnsslinga på tjugo famnar eller ca 36 meter ger ett flundergarn på ca 10 famnar eller 18 meter. Man skjuter in hälften.

Ju mer man skjuter in av slingan ju kortare blir nätet men samtidigt blir det mer fiskligt, d v s fångar fisken bättre. Det beror på att nätslingan, som efter skjutningen kallas för skunket, står lösare och mindre spänd i vattnet, ju mer man har skjutit in. Flundror som går sakta in i nätet och har ont om fenor, gälar och gaddar som kan trassla in sig måste fiskas med väl inskjutna nät eller garn. Abborre och gädda, som kommer med större fart och har mer utstickande kroppsdelar att trassla in sig med, kan fiskas med mindre hopskjutna garn som vid en given längd på slingan blir längre än flundergarnet. En abborrgarnsslinga skjuts in med ungefär 1/3.

På övertelnarna monteras flöten och på undertelnens sänken. Den moderna övertelnen är en maskingjord s k patentteln, där spolformade korkflötena är inbyggda i telnen och omspunna med garn. De hemgjorda garnen hade flöten av björknäverremsor som kokades och då blev till "korrer" som hade formen av tuber genom vilken telnen var trädd. Senare kom korkflöten. På homarmar och själgarn hade man avlånga träflöten s.k. "flån" som var najade i till telnen med en bänsling av garn.

Flåna var strukna med beck eller senare svarttjära för att inte bli sura och förlora sin flytkraft.

Sänkena kunde i äldre tider bestå av eleganta, små näverpaket med småsten i. Senare ersattes nävern av säckväv och när det gäller flundergarn började man använda hoplödda järnringar. Sänken av sten i hank är färstås uråldriga. Sänkstenarna kallades även "haller". Hall betyder ju sten och Halland är ett stenigt landskap. En speciell halle var Ölandshallen av små sandstenar som slipats släta i strandsvallet vid Sandviken på Ölands. De var släta och i dem kunde man lätt borra ett hål för fästet till telnen. I min ungdom seglade "ÖlandsLasse " från sin hemvist vid Fyrfjärden till Öland och plockade sten, seglade hem med nedlastad storöka, borrade hål med en s k navareborr och sålde färdiga haller till fiskarena i Gryt och Sankt Anna. Numera har man som bekant patentteln i form av s k blyteln med blytråd inslagen i telnen.

Mängden flöten och sänken påverkade fiskligheten. Flundergarnen måste förses med måttliga mängder flöten och sänken, för att inte stå för hårt spänd på bottnen. På hårt spända garn fastnade inte flundran, Hommarmen däremot borde stå hårt spänd i sjön, eftersom den inte skulle fånga men väl leda ålen in i hommans strut. Seden att mäta i varv per aln har levat kvar in i våra dagar, men nu verkar maskmått i millimeter att ha tagit över.
-----------------------------------------

Skottnät

Vad är då ett skottnät och vad är en sköte? Ett skottnät är ett grimgarn och består av tre parallella nät bodda på samma telnar. Det mellersta nätet är ett ångt garn på 22 varv per aln, som är väl inskjutet. På samma telnar har man fäst två grimmor med mycket rumma maskor (6 varv per aln) av relativt grovt garn på vardera sidan om det ånga garnet. Grimmorna är mycket grundare eller lägre i höjdled än det mellersta garnet. Grimmorna håller således samman över- och undertelnarna, vilket gör att det mellersta, ånga nätet blir mycket hopskjutet i såväl längdled som höjdled och därför hänger väldigt löst och som i påsar mellan grimmorna. Till vad nytta?

Att pulsa å ta ett nättjeskott

Nyttan av skottnätets eller grimgarnets märkliga konstruktion förklaras bäst genom att berätta hur det användes om sommaren vid s k nättjning. Då man skall nättja far man gärna ut i skymningen med sin lillöka. I den har man hankat in grimgarnet och lagt ned pulstärveln. Två man bör man helst vara. En att ro och en att pulsa.
Verbet hanka användes vid nästan all hantering av nät, notar och skötar.

Från början betydde det att man förberedde sättningen av sköten eller dragningen av noten genom att hänga på sänkstenen i deras hankar eller snaror av sjömansgarn eller i äldre tider av vidjehank samtidigt som noten eller sköten lades i ökan. Ordet hanka kom sedan att användas även vid annan hantering än påsättande av hanksten. I hankboden plockade man t ex strömming av sköten.
Pulstärveln bestod av en hård trissa t ex av mazurbjörk fästad på en lång, lätt granspira på ca fyra meter.

När man kom till en vik eller strand, där man trodde att abborre och gädda kunde stå, satte man ut grimgarnet så att viken eller vattnet utanför stranden stängdes av. Det skulle ske under tystnad och utan buller. Därefter började man i ena ändan av det avstängda området och rodde i zickzack ut mot nätet under ivrigt pulsande med pulstärveln. Med dess runda trissa sköt man ned kaskader av bubblande luft i vattnet vilket skrämde fisken ut mot grimgarnet.

Den skicklige pulsaren behövde varken skvätta ned sig själv eller roddaren. Så fort man pulsat av området tog man upp grimgarnet och plockade av fångsten. Abborrarna och gäddorna hade då farit igenom den första grimman träffat skunket eller det ånga nätet, dragit med sig det ut genom den andra grimman och fångat sig själv i en påse av nät. Mycket effektivt. När fisken var plockad rodde man till nästa nättjeställe.

När man kom hem hankade man upp garnet på gistrorna och plockade av klör (blåstång) och annat skräp samt redde ur furor eller knorvor (trassel). Medan vanliga garn hankas upp på gistrorna och, sedan de torkat på nätstickan med övertelnen överst, så hankas grimgarnen upp med undertelnen överst.

Det gör man för att skunket mellan grimmorna skall hamna vid övertelnen. Då sjunker det sakta nedåt under det man "tar sina nättjeskott" d v s pulsar i sina vikar. Om skunket redan från början ligger vid bottentelnen, så är det inte så lätt för abborrarna att dra det med sig genom grimman.

Om lyntning och om ålgarn

Om vintern pulsar man på liknande sätt under isen genom vakar som kallas lynthogar. Då talar man inte om att nättja utan om att lynta.
Sedan den moderna nylontråden kommit till skärgården gjorde man grimgarn för ålfiske. Ålen fastnar förstås inte i vanliga garn men i grimgarnet ordnar även ålen sitt eget fängelse. Och nylongarnet höll mot ålens krafter, vilket lin eller bomull nog ej skulle gjort. Ålen är ju en massiv muskelknutte.
-----------------------------------------

Skötar

Vanliga garn är bottengarn, men sköten är ett flytnät avsett för strömmingsfiske, Gamla lingarnsskötar var korta och ånga kanske 38//40 varv på aln. Moderna bomulls- och senare nylonskötar var längre och rummare.
De lokala och läckra, ganska små fjärdströmmingarna fiskade man förr med skötar på 34-35 varv. Då man under och efter andra världskriget började fiska större strömming till sjöss, så använde man skötar på 30/32 varv och till slut på 28 varv. Den lokala strömmingen är nu sällsynt eller försvunnen. Det är synd för den var extra läcker.

För att tåla förankring på stort djup och hård sjögång samt för att kunna klara påfrestningarna då man i grov motsjö halade fram skötbåten i övertelnen under upptagningen av skötarna var telnen på sköten förstärkt med en extra lina förenad med den vanliga övertelnen med garn av ca en fots längd, s k "styltor". Sköten förankrades således med tunga ankare eller förankringsstenar och hölls uppe i vattnet med stora skötklampar eller trummor och mindre s.k. stöl eller lätten.

De var alla en gång av granvirke men senare av kork, glas eller annat konstmaterial. Mellan klamparna och stölen samt sköten gick rep, s k stölsband, vilkas längd bestämde skötens djup under vattenytan. Konsten att fånga strömming bestod både i att sätta skötarna på rätt plats och på rätt djup. Det gällde att "stöla sköten" till det djup, där strömming gick den aktuella natten.

Bygge å bote.

Erik Kjellström på Grönsö sade att han skulle "bygge och bote sin sjörisskapp", när han om vintern reparerade sönderrivna nät. De stora och tjäriga ålhommorna byggdes mest utomhus på försommaren före första ålmörkret d v s den första perioden av nedan för månen i juli. Det var då ålen började vandra i större mängder på sin väg mot Sargassohavet..

Fiskarens yrke före specialiseringens tid

Fiskarens yrke var en gång mycket bredare än bara själva fångsten. Hans arbete bestod av att tillverka sjöredskap i form av nät, notar, skötar, hommor och ryssjor mm av garn som familjen kunde ha odlat och spunnit själv, att känna till och hitta fångstplatserna även före sjökortens tid, att fånga fisken och att salta, torka eller röka den, att tillverka fjärdingar och tunnor för att förpacka den i och att segla med lasten till köparna i båtar som man själv eller någon granne byggt.

Ett oerhört mångsidigt och omväxlande yrke. Antagligen utvecklande för färdigheter och intelligenser av många slag. Inte utan faror och slit men befordrande för självständighet och, som allt arbete i äldre tid, självklart förenat med ansvar för det egna och familjens liv. Skärbon "låg inte gärne sockna te last" Som den fattige sjömannen Måsse Bisk på Grönsö ( pojkarna Bilfeldts morfarsmorfar) sa´ i sitt valspråk:

"Jag är fattig men stolt, artig mot alle, kruser dock ingen. Bisk är mitt namn och herre är jag själv!"

Lars Nahlbom

 

Artiklar publicerade i Gryts-Skanken Nr 1 Maj 2006

 

2007-01-14: Gubbar i mitt minne: Läs berättelsen här.
2007-01-14: Ånge garn å rumme: Läs berättelsen här.
2007-01-14: Om Gryts skärgård: Läs berättelsen här.
2007-01-14: Hänt i Grytsbygden Korta nyheter: Läs berättelsen här.
2007-01-14: Litteratur: Läs berättelsen här.
2007-01-14: Utredning om båtkörkort: Läs berättelsen här.
2007-01-14: Nr 1 Maj 2006 Första sida: Gå tillbaka här.