Startsidan

<< Tillbaka <<

För en brukad och bebodd skärgård

med rent vatten och rikt biologiskt liv

i ett väl hävdat och med ömsint omtanke

bebyggt kulturlandskap.

Minnen

Mitt första minne är en syrenhäck. Jag hade väl just tagit mina första stapplande steg. Men jag var inte terränggående ännu därför ramlade jag in i häcken. Jag tog ingen skada, men jag minns min mosters deltagande skratt.
Senare upptäckte jag vattentunnan vid knuten och blomsterrabatten utanför verandan och hade glädje av dem.

Bikupan lärde jag mig undvika liksom ena hundkojan. Hundarna hette Hej och Spela. Hej var hoppig och vådlig att umgås med , men Spela lät sig lojt smekas.
Ute i hagen fanns några vidunderliga varelser som stundom stod och bölade, men mestadels låg och tuggade. Jag kunde inte förstå hur de kunde ha tålamod att tugga så förtvivlat länge. Jag skulle spotta ut om något varit så tuggdrygt.

Häst hade funnits på ön före min tid och jag hörde ofta familjen tala med saknad om Grålla . Nu lånades dragdjur från Dräg. Om jag inte minns fel, så var det oxar i början sedan hästar. Även körkarlar kom från granngården Dräg. En kusk hette Kårman, det tyckte jag var ett fint namn.
Min värld växte vartefter och jag blev bekant med ladugårdsplanen. Där gick hönsen, förhatliga varelser för en barfotalasse . Det var betydligt enklare att väja för en komocka än en hönsskit.

Vid bryggan kom jag att tillbringa mycket tid. Att ligga och kika mellan bryggplankorna på all småfisk som rörde sig nere i vattnet var ett nöje. Det var mitt naturliga akvarium. Jag försökte fånga prigg med håven. Jag nötte väl ut ett par håvar och fångsten var ringa.

Att lätta på locken och titta ner i fisksumparna var lika förbjudet som roligt.
Och trädgården på Grytö! Denna pa-radisets lustgård där ingen förbjuden frukt fanns! Trädgårdslanden alltid välskötta med morötter, ärtor , jordgubbar och hallon. Det var bara att ta för sig. Körsbär i mängder, äpplen, päron plommon! Allt !
De förhatliga hönsen flyttades på sommaren ut till Krösaholmen för att skydda trädgårdslanden från deras sprättande.

Ett stycke från trädgårdslandet stod en tunna vid sjöstranden. I den tunnan förvandlades silverfisk till gullfisk genom en magisk rök, åstadkommen av eld, enris och murkna ekstubbar.
Strömming i alla dess former tillhörde "vårt dagliga bröd". Ingen vecka utan fisk, ofta varannan dag.

Grytö var en blommande ö varje vår. Styvmorsvioler på bergen, gullvivor vid stranden liksom Adam och Eva, som ju hör paradiset till, allt fanns i riklig mängd, inte ens orkidéerna var sällsynta. Och i rågen växte blåklint, strunt till råg om det inte är blåklint i den.
Så upplevde jag min hemö innan jag drabbades av skolplikten och andra efterföljande plikter i livet.

Skolan! Vilken obehaglig inrättning för en vildvuxen telning ! På Grytö var jag van att göra vad som föll mig in. Det gick för sig så länge jag inte hittade på satyg eller gjorde för mycket oväsen. I skolan blev man inföst, bevakad och befalld. Nybörjarna skulle få ynnesten att gå hem en timme tidigare första veckan. Jag var ensam om att utnyttja den möjligheten. Skolvägen var dock ganska intressant med färd över Glåpebofjärden och vidare landsvägen genom godset Åbäcksnäs marker fram till Grytsbyn.
Skildrad i berättelsen "En dag på 30-talet."

 

Nåväl jag lärde mig läsa och det hade jag ju glädje av. Jag stod inte högt i gunst hos lärarinnan i småskolan. En gång hittade hon en brödkant under elementet i kapprummet. Genom jäm-förande analys befanns brödkanten likna den matsäck som jag hade i ryggsäcken. Jag tvingades förtära den hårda och dammiga kanten. Efter den betan blev min inställning till skollivet än mer negativ. Lärarinnan kallades "Brögnälla". Det var inte mitt påhitt. Det hette hon flera årskullar innan. Men jag tyckte öknamnet var välfunnet .

Ingen fick gå hem utan att äta upp sin matsäck. Hon undersökte ryggsäckarna ibland innan vi gick hem. En av de mest småväxta eleverna , Hasse Asplund, ertappades med att ha en hel liter mjölk odrucken. Han fick lov att kolka i sig hela litern på stående fot. "Ser ni hur han växer" sa lärarinnan. Det såg vi inte, men vi såg hur han spydde efteråt.
Sommaren efter första skolåret fann min lekkamrat Åke mig oerhört tråkig. Han och hans familj hade bott som sommargäster på Grytö några år och vi hade haft mycket roligt ihop. Men nu satt jag ofta och läste, en konst som han inte behärskade ännu, han var tre år yngre.

Då jag kom upp i tredje klass fick jag en lärarinna som jag på något dunkelt vis (tyckte jag då) var befryntad med. Jag blev något av en gunstling. Vilket var på gott och ont. Hon ville jag skulle tillbringa en del av skolloven i hennes hem. Novellen "Bardomsår" skildrar detta. Mitt första honorar fick jag av henne. Jag hade skrivit en uppsats om livet i en stenåldersby som hon fann vara värd en tjugofemöring.

När vi nått upp i femte klass skulle vi ha kantorn som lärare, men han blev inkallad i militärtjänst. I hans ställe kom prästfrun som vikarie. Hon var en god pedagog av den gamla sorten. Hennes historielektioner trollband oss. Men det var naturligtvis i gamle Grimbergs anda och skulle inte varit mycket värt i dagens källkritiska historikers bedömning.

 

En gång kom jag i tvist med henne. Hon sade att ett krigsfartyg med trettio stycken betydde att det hade så många segel. " Nej" sa jag "stycken betyder kanoner". Hon gav mig rätt efter att ha undersökt saken. Det tycker jag var fint gjort. Hon kunde bli arg ibland. Utropen "trots" och "trams" använde hon flitigt. Hon var skånska och sa ijåns när hon menade nyss.

"Svårigheter är till för att övervinnas" var något av ett valspråk för henne. Luthers lilla katekes återinförde hon i undervisningen. Jag tror ingen tog skada av det.
Sjätte skolåret hade kantorn kommit tillbaka. En alltför snäll lärare för oss som tidigare var ganska hårt hållna. Han lärde oss spela schack, det kunde han, men att hålla oss i schack hade han svårare för.

Under en lektion satt jag och lekte med en bit gummi som jag slitit loss från mina tretornstövlar. Jag tänjde ut biten och råkade släppa den. Den flög förbi örat på kantorn. Jag bävade. Kantorn reste sig pekade på mig och skrek "Dåligt siktat Lars. Sedan satte han sig och lektionen fortsatte.

Ett par teaterpjäser fick vi öva in under kantorns regi. Sen hade vi skolfester, den ena på bygdegården den andra på ordenshuset. Där spelade vi upp pjäserna. Jag spelade huvudroller vid båda tillfällena. Lite pengar i entré och lottförsäljning fick vi in för att finansiera en skolresa till Stockholm.

Vi for med ångaren Gamleby från Gryts brygga till Norrmälarstrand, där Stockholms Stadshus blev blickfånget då vi steg iland till en rolig upplevelse i huvudstaden. Vid det laget hade jag fått en mer positiv inställning till skollivet. Det var ju bra för nu var den tiden över.

Lars Nahlbom

 

Artiklar publicerade i Gryts-Skanken Nr 1 Maj 2005

 

2006-01-04: Kråkmarö : Läs berättelsen här.
2006-01-04: Minnen: Läs berättelsen här.
2006-01-04: Vad säger skärgårdens namn?: Läs berättelsen här.
2006-01-04: Vattenskoterfrågan: Läs berättelsen här.
2006-01-05: Fiskeguiderna vårt nya adelsfrälse?: Läs berättelsen här.
2006-01-05: Betesprojektet ladugårdarna: Läs berättelsen här.
2006-01-05: Häradskär: Läs berättelsen här.
2006-01-05: En skärkarls dikter: Läs berättelsen här.
2006-01-05: Ny Arrendator på Ämtö stugby: Läs berättelsen här.
2006-01-05: Notiser: Läs berättelsen här.
2006-01-04: Nr 1 Maj 2005 Första sida: Gå tillbaka här.