Startsidan

Halvor tröskar

I tröskningen ligger en särskild glädje. Karlarnas arbete får en ny rytm, deras ansikten äro glada och tillfreds. Detta är en iakttagelse och ett faktum, värt att tänka på.
På samma sätt var det i min barndom, när det tröskades på Gräsmarö, bara med den skillnaden att själva arbetet följdes av verklig fest.

Aldrig var gamla väderbitne Lars så glad som vid tröskningen, aldrig gormade han och illfänades så dråpligt. Hur sökte inte John Harder - vig som en panter och grann som en viking - övertrumfa Algot - stark som en björn - i krafttag med gaffel och halm. Stackars lille felslagne Gotthard sken opp av den glädje , som hör till detta arbete.

På den tiden gingo vi barn bakom dragarna på vandringen. Med Lars gamle häst Frasse och Eriksons oxe i par vandrade vi runt, runt, med smuts under fötterna och luften full av fest.
Få uppdrag har fyllt mig med större stolthet än den jag kände det första året jag ansågs stark nog att stå i logen och lösa necker. Den pojke i brytningsåren, som där i boss och damm och med skorna fulla av agnar arbetade sig dödstrött, var en avundsvärt lycklig varelse.

Gamla verket dånade och skakade. Luften stog som rök omkring oss: våra ansikten blev grå och svarta. När det var råg, ville verket stanna då och då. Det var väl gamle Frasse, som inte rådde på den långa halmen. Havren gick alltid igenom verket som en dans. Genom bomhålet skymtade vi barn och dragare i vandringen gå runt och runt. När en halvtimme gått och det var tid för dragarna att vila, kastade vi huvudena bakåt och tjöt som vildar. För att barnen skulle höra oss och hålla stilla.

All bondens gärning och omsorg får sin lön när verket dånar. Arbetets heliga ande fyller logar och människosinnen; själva mödan har sin bibliska innebörd: det är fullkomnat.
Idag, när Halvor tröskar, på Olof Östermans loge, är allt väsentligt sig likt sen förr. Väl nya gestalter och anleten, men glädjen och andan densamma.

Av de gamla som jag kan minnas - finns endast en kvar. I tjugosju år har all säd som mognat här på ön matats genom verken av samma bägge händer. När gamle, magre Eriksson stiger opp vid matarbordet, får han annan hållning och resning än annars. Att så sker är lätt för vem som helst att se. Dock slår det mig att häri ligger någonting av det mänskliga arbetslivets finaste mysterium fördolt.

Mycken klander har uttalats bakom den där raka ryggen i sin urfärgade blåskjorta. Av fattiga statare är väl mannen kommen, men där han nu står, glad och omedvetet fylld av sin gärning, behöver Sverige icke skämmas för honom.

I dag går inga dragare och inga barn med rönnslanor i händerna vandringen runt.
Barnen kasta sten med slunga neråt viken, och på lagårdsbacken surrar en kasserad Fordmotor. Bredvid motorn står en vattho med kylvatten, ur vilken det ryker som ur en bryggstuga. Och likväl kommer inte mycket vatten tillbaka till hon. Det mesta silar och rinner ut genom sprickor och otätheter på detta mästerverk från Detroit.

Runt anläggningen kvistar i ett outtröttligt kör Erik. Han ansikte återspeglar en stolthet av den art, som caesarer måste ha känt, då de kom i triumf genom Rom.
Denna motor har Erik kommit över gratis. Mellan kl. 6 i morse och 12 vägrade den. Nu går den. Den går av bara tusan.
Detta är den första Fordmotor som berett mig odelad glädje, och som jag anser gör verklig nytta för sig. Det är en fläkt av Olympens luft kring pannan, när jag pilar med mina hinkar mellan brunnen och vatthon för att fylla på.

Bakom Erik, Fordmotorn och barnen med sina slungor ligger Småskärsfjärden. Den ger oss trygghet och lugn att tröska vår säd så som vi för gott finna och så att arbetets heliga ande i ro kan tala till oss.
Enligt många människors tro är ju Ford en stor man. Om så är, har han med full rätt då och då sänt mänskligheten budskap om motorns och fartens etiska värde för människornas utformning till Guds beläte.

Trots allt känner jag, där jag gnor fram och tillbaka över Östermans lagårdsbacke, ett behov att sända Ford ett budskap: "Kom hit i tröskningstider, store Henry Ford, sätt dej på vatthokanten och se dej omkring. Lägg inte bara märke till Eriks teknik, utan njut även åt hans glada segraransikte.

Fäst dej inte för att din motor strejka när anden faller på honom, men iakttag i stället hur karlarna då, glada och tacksamma, sträcka ut sig och anamma vilan. Res sedan hem och ge oss, med din storhets auktoritet, ett budskap om utslitna motorers glada uppgift i det naturliga arbetets tjänst, och det välsignelsebringande i att de stundom strejka. Behöver du ett motto, skall du få det av oss: "Gud skapade ingen hast."

 

Där vi stå vid vatthon, Erik och jag, se vi av de tröskande endast Erikssons rygg, orörlig medan armarna arbeta stadigt och målmedvetet. Ett par tum från hans vänstra axel glimmar kniven till då och då, när neckerna lösas. Någonstans mitt inne i boss och damm vet vi, att Halvors runda anlete svettigt skiner som en negers. Ännu längre bort finns Herbert i hårt arbete med halmen.

Nio säckar vete har det blivit, och av råg bör vi väl redan ha kommit till sex eller sju.
Just när motorn ville sej som allra bäst , kom en livförsäkringsagent till ön. Av allt att döma en fin, försynt och präktig man. Också säkerligen en nyttig man. Han började med mej. Jag hänvisade till hur det rök ur vattenhon.

Erik var just då ställd inför det problemet att oljan vägrade att cirkulera genom Henry Fords motor. Trots detta körde han. Hela vår verksamhet var överlämnad till Guds försyn. Erik lät artigt förstå, att han inte hade något otalt med honom, bad honom fara till andra byar; här måste oljan bringas att cirkulera, ty för ögonblicket körs här på Guds försyn och ett dylikt förhållande kan icke få fortsätta för länge, därför att tron utan gärningar är död.

Byns övriga män skyddas av rök, boss och dån.

Stackars lille livförsäkringsagent! Ditt ansikte har intet av tröskningens ljus och glädje, Ack jag vet, jag vet. Du tror, att time is money, och din själ är djupt nere i Gehennas dal. Ock oppe i Stockholm sitter en annan stackars prisse och skriver 0 på ett kontrollkort över dej.
Skulle du inte önska, att du finge kasta portföljen på gödselhögen och rent av byta med Herbert , som sliter så jäkligt bort i halmen. Tills pressen ginge ur byxorna och stärkelsen ur kragen, och du bleve människa igen.

Nio säckar vete, tio säckar råg och tjugoen säckar havre fick Halvor.
På kvällen läser jag i den bok, vartill Jonas Gräslund på sin tid "war retter egare!", historien om Susanna:

"Heskia med sine hustru gladdes över Susanna, theras dotter, med Jojakaim hennes man och hela slächtene, att intet oärligit med henne funnit wardt."
Där sägs också att så skedde, därför att hennes föräldrar fostrat henne efter lagen.
Detta stycke ur Daniel finns icke kvar i våra biblar, från vilka de apokryfiska böckerna avförts, enligt vad jag lärde mig i skolan. Varför så skett har jag glömt.
Frågan är väl dock, om inte våra dagars döttrar mycket ofta bringa sina föräldrar en glädje mycket mera apokryfisk än den Heskia med hela slächtene kände över Susanna?

 

Kommentar:

Min far Helge Gräslund (1893-1979) av Gräsmarösläkten var till yrket civilekonom och industriman. Privat var han även skribent, poet och en fängslande talare och berättare. När han mot slutet av sitt yrkesliv blev politiskt verksam hade han nytta av en medryckande talekonst. Hans hjärta fanns ständigt i skärgården och hans längtan. Under industrisamhällets tjugo- och trettiotalskriser med arbetslöshet blev även han utan arbete under ett år.

Han tillbringade då en hel del tid på vår släktgård i Gräsmarö by. Sannolikt bidrog de yttre omständigheterna till tonen i hans produktion av essäer och dikter . Han var mitt i sin ekonomiska erfarenhet och sin samhällsinsikt även en romantiker. Umgänget med kompositören och gode vännen Ture Rangström befruktade även diktandet.

Det unga industrisamhällets mänskliga problem, tidens delvis dåliga ledarskap och tendenserna till förflackning var alltid föremål för Helges kritik. Bondekulturens utdöende sörjde han och de därav följande värderingsförändringarnas långsiktiga konsekvenser för demokrati och rättsstat fruktade han.

Under rubriken Vägen Hem har jag samlat några av hans anteckningar från skärgården gjorda omkring hans arbetslösa år 1933 Likaså ingår en dikt med rubrikens namn som tonsatts av Ture Rangström. Ovanstående essä om tröskning är ett utdrag ur denna skrift liksom denna kommentar.

En läsare av år 2005 bör kanske erinra sig att författaren och kompositören var födda på 1800-talet och hade med sig ett andligt bagage som tillät att de känslomässiga svängarna togs ut på ett sätt som hårdkoktare tider effektivt skalat av. För mig och min bror Lasse har denna romantiska slinga ingått i vårt andliga arv och påverkat vår känsla för skärgårdskulturens värde och skärgårdens behov av ömsint vård.

Per Gräslund

 

Artiklar publicerade i Grytsbladet nr2 2005

2005-12-05 : SM i fårvallning : Läs berättelsen här.
2005-12-05 : Skjutvarning : Läs berättelsen här.
2005-12-05 : Capstan m.m. : Läs berättelsen här.
2005-12-05 : Nya Grytsbor : Läs berättelsen här.
2005-12-05 : Gryts Hembygdsföreningen : Läs berättelsen här.
2005-12-06 : Gryts Biblioteksföreningen : Läs berättelsen här.
2005-12-06 : Gryts Skärvårdsföreningen : Läs berättelsen här.
2005-12-06 : Halvor tröskar : Läs berättelsen här.
2005-12-06 : Planprogram Fyrtorp 1:114, 1:4 : Läs berättelsen här.
2005-12-06 : Grytsbladet nr2 förstasidan : Gå tillbaka här.

Gryts Sockenförening