Startsidan

Tillbaka

Nisse på Sumpen

 

"Åhusarn kommer!" Erik Kjellström på Grönset kom halvspringande över till vår gård. Vi hörde ropet redan då Erik var i grindhålet. Lasse och jag ställde liarna åt sidan och satte fart ned mot sjön. I ängen hörde vi Åhusarn blåsa. På flagen utanför bryggviken hade ålkvasssen Sven Wilhelm lagt bi. Skepparen ankrade ej utan höll skutan mot sydligvinden med korta stötar i växelspaken.

 

Även då han gick på tomgång kände man igen det typiska Sven Wilhelm-ljudet. Det som den lågvarviga förkammardieseln producerade. Ett elektrifierande "Kelunk-kelunk-kelunk" som vid full gång hördes långt över fjädrarna och bringade bud om att ålhandeln inletts för säsongen och att det kunde börja strömma ned kontanter i skärkarlsportmonnäerna. Men det var mer än guld i Sven Wilhelms strupe. Det var besättningens lugna Åhusmål och igenkännande från många ålfiskeår.

 

Minnen av handel, fester, gemensamma vänner och glädje. Nyheter om hur fisket gick i Småland, påståenden om den tyska marknadens dåliga priser, nyfikenheten om vad grannarna levererat. Ofta kombinerades ålaffärens avslut med köp av ett par trätofflor. Alltid erbjöds en sup som bekräftelse på affären och affärsförbindelsen. Det var fest kring Åhusarn. Vi pojkar väntade oss ingen sup, men vi kände spänningen i luften, då vi gjorde loss våra ålsumpar och tog dem på bogsering ut på flagen.
Väl bordvarts med förända till backen fick vi hjälp med att hiva upp sumparna på däck. Där var redan Erik med sin ål. Köpare och säljare deltog i läsningen av det jättelika stålbesmanet. Det hängde med sitt stora målkärl i en bom som riggats på masten. Vi såg med sorg hur skepparen med van blick och säker hand lät någon småål som ej borde varit med åka överbord. Desto större var glädjen då blankål eller stigål sorterades i ett särskilt kärl. Den vägdes för sig och betalades bättre än gulålen. Kanske hade den förvärvat särskilda prisvärda kvaliteter, då den börjat vandra eller "stiga" mot söder och Sargassohavet. I vilket fall hade den under påbörjade vandringen i mörka och djupa vatten lagt sig till med svart rygg och vit buk.

 

Sven Wilhelm var ett litet motorfartyg av stål. Lastrummen var sumpar indelade i fack för olika ålkvaliteter och leveranser. Fartygsbottnen var perforerad, så att friskt vatten fyllde sumparna. Skutans gång bidrog till att vattnet cirkulerade. Sven Wilhelm var AB Ålexportens i Åhus största fartyg. Bolagets övriga åluppsamlingsfartyg var kvassar med träskrov liknande sydkustens fiskefartyg. Ålexporten köpte väl sin mesta ål på Skåne-, Blekinge- och Ölandskusterna. Sven Wilhelm användes mest på bolagets nordligaste distrikt som sträckte sig mellan Kråkelund och Bråviken.

 

Här uppe fiskades större ål än söderut och den var eftertraktad för rökning, En stor del av ålen röktes i Åhus och såldes i Sverige och Tyskland. Men man exporterade även levande ål till Tyskland och då var det Sven Wilhelm som gick ned till någon nordtysk hamn.

 

Nisse på Sumpen hette egentligen Sven Nilsson och han var en betrodd skeppare och ålhandlare med gamla och goda kontakter på denna kust. Han var en glad och sällskaplig person i vars "sales promotion" ingick ej blott frikostighet med gott humör och med flaskan utan även med sång och spel på ukulelen vid logdanser och bryggor. Mestadels låg Nisse med sin sump ankrad på Harstena Husfjärd. Därifrån gjorde han turer ända upp till Arkösund men länge var Gryt Åhusarns nordligaste inköpsmarknad.

 

Ålexporten i Åhus hade övertagit ostkustens ålmarknad från de tyskar som behärskade den från slutet av 1870-talet till l918. Efter första världskriget kom tyskarnas stora, seglande ålkvassar med höga, röda gaffelsegel ej igen i någon omfattning. Tyskarna hade klarat sig med sin plattdeutsch lika bra som skåningarna med sin skånska. Även de hade slutit många vänskapsband i byarna. De serverade Napoleonkonjak av tveksam kvalitet i stället för brännvin och sålde tyska oljetryck med jägare i bokskogar i stället för trätofflor. Åtminstone någon av de tyska skepparna ansågs hantera vågar och besman så, att han blev portförbjuden i Harstena. Om Nisse på sumpen hördes aldrig sådana anmärkningar.

 

Före tyskarna hade Stockholm Sumpfiskarskrå haft monopol på handeln med färsk fisk utefter kusten i ett par hundra år. De hade ännu sämre rykte för sitt sätt att hantera sina träbesman än en del tyskar.
Man talade förr med stor respekt om skeppare och långlotsar som "kände kusten". Ett år seglade jag med Nisse ett par resor ned till Kråkelund. De försiggick helst under "ljuset" dvs under månens fullmånekvartal, då ålfisket låg nere och hommorna stod på land

 

Tala om att känna kusten! Det fanns nog inte många byar som inte Nisse krånglade in sin stora sump till och inte många skärbor som han inte kände. Ändå måste sägas att handelsmönstret innebar vissa sjösäkerhetsfaror. Affärerna kunde börja tidigt om morgonen och pågå intensivt till sena kvällen med en gästfrihet som ansågs kräva att värden ej blott bjöd utan även skålade med sina gäster. Man märkte inget på skepparen, men det formella nykterhetstillståndet kan knappast ha varit särskilt betryggande mot kvällningen.

 

I Kråkelund mötte en av bolagets andra kvassar och vi ankrade upp intill varandra och Sven Wilhelms last "tjingsades över" med jättelika håvar till den mindre sumpen som genast gick direkt hem till Åhus medan Sven Wilhelm startade nästa rajd mot det nordliga kustlandets sumpade storål...

 

Som extra jungman fick jag en bra binge i akterskansen att sova i, en plats vid mässens bord tillsammans med skepparen och bästeman som även var motorman. Bästeman var även kock och mathållningen var liksom stämningen ombord god. Vid varje stopp kom det ut nya skärkarlar med sina sumpökor eller hombåtar. Som förmodad medlem i besättningen var det inte svårt att bli bekant
och att få insyn i fisket och skärgårdslivet. I många byar var mitt namn dessutom känt genom släktingar som farit på kusten före mig.

 

Så arbetade vi oss ned förbi Björkskär där vi lämnade hemsocknens vatten. När vi kom till Källskär var vi i Småland och där på byflagen mötte den första storbåtens stolta profil till ankars. I Gryt hade den sista storbåten försvunnit innan jag sett den. Sådana blev det än mer gott om på Tallholmen och i Strupö. På Äskeskär hälsade vi på storfiskaren och kommunalmannen Mattsson och på Idö och Vinö mötte familjerna Kjellgren upp.

 

Vinökjellgrenarna hörde till kustens finaste båtbyggare. Gamle gubben Kjellgren kom seglande ut till vår kvasse i en sumpöka med världens mest lappade sprisegel och ett toppsegel av samma kvalitet. I stället för stagfock hade han en liten låg mast nedsatt i stamkraften med ett sprisegel om kanske en kvadratmeters storlek. Det kändes som att komma till medeltiden.

 

På sista resan hade jag Grönsös hombåt med på släp. I den seglade jag från Kråkelund norrut. Under fjorton dagar besökte jag de byar, där vi köpt ål och där jag var känd. En bättre introduktion för en etnologisk fältarbetare till sina intervjuoffer och till skärgårdens natur och kultur än den som Nisse på Sumpen bjöd mig på, får man nog leta efter.

 

Anteckningsblocken, ritbladen och kameran fylldes lätt.
När Nisse slutat som ålskeppare kom han varje sommar till Harstena och hälsade på sina gamla kunder och vänner. Det talar för att han hade gjort den rätta sortens affärer. Sådana som gör både köpare och säljare nöjda. Hans minne lever gott bland skärborna. På Grönsö finns ett sprisegel som Nisse skar till en vinter, sydde samman och likade för hand samt skänkte mig och brorsan. En sjöman var han och en generös man.

Per Gräslund, Grönsö

Artiklar publicerade i Grytsbladet nr2 2004

2004-12-02: Hembygdsföreningen: Läs berättelsen här.
2004-12-02: Vårvandring/sommarfest: Läs berättelsen här.
2004-12-02: Höstvandring: Läs berättelsen här.
2004-12-02: Gryts hembygdsförenings arkiv: Läs berättelsen här.
2004-12-02: Gryts skärvårdsförening Kommunplanering: Läs berättelsen här.
2004-12-02: Nisse på Sumpen: Läs berättelsen här.

 

Gryts Sockenförening