Startsidan

Tillbaka

Slåtterkarl åt John Harder. 20011026/pg

Min bror Lasse och jag lärde oss hantera en hölie på Grönsö. Det var pappa som lärde oss förstås. Han var en stark slåtterkarl och slog ännu vid 67 års ålder ensam nästan ett tunnland grov klövervall. Han torkade höet och bar in det i lagården med hjälp av mamma. Att meja råg lärde oss Gustaf Ekberg herre till Morsholmen och Almkärr i Fångö.
För att mejen skulle bli bra och lätt för upptagerskan att binda neker (kärvar) ur krävs en särskild sväng i lien. Den svängen fick vi in, när Gustaf stoppat våra "myssor" mellan vänster armbåge och kroppen. Ansträngningen att hålla kvar mössan gav den rätta vridningen åt kroppen och efter några slag över Almkärrs rågåker såg mejen hygglig ut.

 

Den sommar jag fyllde 16 år erbjöd mig John Harder i Harstena arbete som slåtterkarl på Sandgärde. John och hans bror Elis ägde två sextondedelar i byn. De skulle därför hålla två slåtterkarlar och två räfserskor under hela dagen på den samfällt ägda slåtterholmen. Lillebror Lasse skulle vara "räfserska." Varför Elis inte kunde vara med minns jag inte ej heller vem John hade som räfserska det året. Vid sextiden kom byborna förbi hällan Hösåten i sina hombåtar och lade till vid Matalarna.

 

Erik Kjellström och vi pojkar från Grönsö hade lagt till vid Höberget på öns västra sida. Erik slog för Albert Westers tolftedel. Matsäckarna ställdes i alarnas skugga. Liarna och räfsorna kom iland. Det hälsades och tjoades och tändes någon pipa. En nybörjare som jag fick frågan om jag provat på "Lyftstenen" och klarat den. När jag skakade på huvudet ropade Gustaf Karlberg att jag väl fick taga Erik till hjälp och klarade vi ej saken kunde vi fara hem till Grönsö. Vi visste att det var ett godlynt skämt med Eriks som var het till humöret fick en svart glimt i ögat. Snälle Herbert rådde mig att be John hjälpa till med ett tag om stenen skulle upp i höjden.

 

Nu gick vi ned till stranden av Sandgärdsbukten där Slätten hade sin norra kant. Bymannen Evert Magnusson gick först igång med "Förhuggarslagen". Vi var tjugo liar och tjugo räfsor. Åtta från den halvgård eller halva av byn som bestod av åtta sextondedelar och tolv från den halvgård som var delad i sex tolftedelar. De senare höll två liar och räfsor före matrasten och en efter. Då blev arbetsinsatsen proportionell mot ägandeandelen och millimeterrättvisa upprätthölls här som i alla sammanhang i den oskiftade byn.

 

Efter byman föll skärkarlarna på med sina liar i den sneda svinfylking som började avancera uppför över slätten. Hur ordningen mellan dem kom till vet jag inte. Det fanns nog en informell rangordning där ålder, styrka och tilltagsenhet kanske var grundelementen. Vad jag vet är att Erik och jag höll oss i bakgrunden. Själv var jag nöjd att komma sist i linjen. Då hade man ingen lie snett bakom till höger som jagade ens hälar. Erik var nog nöjd med att bara ha mig bakom sig. Från min flygel kunde jag se den taktfast sköna jakten på byman gunga fram på sin väg mot hasselskogen i söder. Krökta ryggar. Karlatag och kraft. Inte utan elegans. Gräset fräste och föll. Räfserskorna slog ut mejen till en lättorkad breda.

 

Om gräset var tunt drogs det ihop. Där det föll i skuggan drogs det ut i solen. Det gällde i hasselskogen. Här på slätten fanns ingen skugga. Svetten började pärla på våra pannor. Ungefär mitt på slätten stannade byman upp. Han hade kommit upp i höjd med Lyftstenen. Det pratades om hur skärpan i lien kändes och om man lyckats bra eller illa med slipningen. Man klagade på att daggen torkat upp redan. Ju torrare gräs ju mer kraft fick man lägga i lien. Någon tog upp sin hen (slipsticka) och strök lien med den rytmiska melodi som en väl hanterad hen ger, då den träffar lien i början av varje nytt tag mot stålet.

 

Någon drog till lieringen eller riktade om lien mellan foten och marken. Det gällde att "låre" d v s att få liens baksida eller lår att följa tätt efter marken. Snart gick vi igång igen och jag var glad att ingen bad mig lyfta Lyftstenen. Det var förr ett mandomsprov för nya slåtterkarlar. Sanningen var att jag rott över till Sandgärde några dagar tidigare. Jag visste därför att jag knappast orkade rubba den långa stenrektangel som John Harder enligt vad alla visste i ungdomen kastade upp på axeln som om "ho varit e flicke."

 

När slaget nått upp till brynet av den stora nötskogen så var Förhuggarslaget avklarat men bara halva slätten. Efter en smula vila, en skopa vatten och kanske en pipa gick vi tillbaka över slagen för att börja om vid stranden.

 

På återvägen kunde man se hur våra slag och mejar såg ut. Någon spefågel ropade till Erik Kjellström. "Ja här kan en si att Erik varit ute å åkt kälke!" Alla förstod att Erik gjort det lätt för sig genom att inte "hålla till " ordentligt efter backen i varje lieslags början och slut. Därför bildade den kvarstående grässtubben backar.

 

Efter andra slaget var slätten avklarad. Vi drog oss ned mot Matalarna och rasten. Många satte sig i skuggan i land. John Harder dukade upp vår middag på sumphållets lock. Fri mat ingick i slåtterkarlens förmåner. Själv satt han på motorhuven medan Lasse och jag satt på segeltoften. På en handduk dukade John uppå kall inkokt ål och ljummen potatis. Därtill drack John öl och vi fick sockerdricka. John frågade om vi ville ha en sup, men det ingick inte i vår föreställningsvärld att man kunde tacka ja. John kanske tog sig två. Till efterrätt tror jag att det fanns risgrynskaka med saftsås. Vi mådde som prinsar. Bara att få arbeta i lag med en av skärgårdens mest legendariska skärkarlar var nog som äventyr. Harpunkanonskyttar från den norska valfångarflottan i Antarktis åt man inte middag med var dag. Inte heller med sjömän från råseglarnas tid eller riggare från amerikanska skeppsvarv.

 

Det var något av Johns bakgrund, när han som äldre med bevarad spänst rörde sig i hombåten och hängde med i Sandgärdsslåttern. Nu skötte högsjöseglaren familjehemmanets ålfiske och mjölkade dess kor. Men när Harstenas pojkar började harpunera själ från kanot så fick de konkurrens av John. Åt oss pojkar hade John härom vintern sytt ett nytt sprisegel, så nog visste vi att sjömanstagen satt i. Rösten var en smula hes och när historierna började flöda slog norskan igenom. Vi visste redan hemmifrån att tungt skördearbete kunde vara en fest för kropp och själ, men att få vara med Sandgärdsslåtter och slå åt John Harder, det var en heder.

 

Efter rasten var vi fjorton liar kvar. En del karlar böt till nyslipade liar och alla högg in igen. Nu delades laget. Några gick mot Västerudd och gick sedan söder ut förbi Bucklasse och Höberget . På vägen kunde de få känna doften av Söredskärringas kaffelukt och då var det dags för kaffepaus. Vi andra gick genom hasselskogen mot söder och kom efter passet mellan Habacken och Labacken ned mot Sörslätt. Vid stränderna mot söder och väster växte tjockt sältinggräs som korna älskade.

 

Nu började krafterna sina. Det blev tätare mellan pauserna och henen kom fram allt oftare i eftermiddagshettan. En del av gubbarna som tagit mer än två supar började ta allt lättare på arbetet och ägnade sig desto mer åt prat och nojs med räfserskorna. Lasse och jag som ville visa att vi orkade ett helt slåtterdagsverke jobbade på under "hääslera" (hasselbuskarna) till dess Herbert kom fram och tillhöll oss att ta det vackert för nu var nog höskörden stor nog. Harstenera drog i väg österut mot sin by och vi Grönsöbor rodde hem över Bafiskebukten till vårt hemman. I min ficka prasslade en femma och i Lasse skramlade några kronor. Vi var två mycket nöjda pojkar som kände oss väl lönade och nästan som skärkarlar.

 

Under de närmaste dagarna var harstenaborna över till Sandgärde och vände höet som låg och torkade på slaget. När det var torrt bars det fram till Slätten på hävlor som var långa granstänger vilka bildade en bår, när den stora höbylan kom på och höll samman stängerna. Byman mätte såtarna genom att lägga sig över var och en av dem. När han precis nådde marken på andra sidan såten med en alnslång käpp var såten full. Sedan delades såtarna mellan delägarnas hemmansdelar.

 

När en tolftedel fick fyra såtar så fick sextondedelarna tre. Trots mätning och för millimeterrättvisans skull så lottades såtarna ut. Inom sextondedelarna och tolftedelarna delades skörden ytterligare om respektive del var delad i mindre delar som trettiotvåondelar eller fyrtioåttondelar. Bråkräkning var något som man behärskade i de oskiftade byarna.

 

Varje ägare bar ned sitt hö till sin öka med hävlor om man hade folk till det eller om man var ensam karl med hörep. Om höet ej var riktigt snustorrt så torkades det på bergen utan för lagården i Harstena. På kvällen efter slåttern kunde det vara dans Östante framför skolan. Då lektes de gamla lekarna. "Klara vattnet i friska källandet fryser…" eller "Vi kan inte fira bröllop i år…." Innan dragspel eller grammofon kom fram för modernare danser på berg eller bryggor..

 

Efter någon vecka kom korna simmande från Liksholmen till Sandgärde och till hösten var hela ön både välslagen och välbetad. När det blev dags för bylagets gemensamma nötskörd var det lätt att leta sig fram mellan de jättelika hasselbuskarna. Den som hade tid och sinnelag för sådant kunde njuta av den välhävdade ängens ljus och lätthet.

 

Om våren röjdes ängen från strättor och sly och klörbankarna (tångsträngarna) vid stränderna petades ut, så att de ej kvävde gräset och trasslade till det för lien när den tiden kom. Blomsterprakten blev bedövande om våren och blommorna fick lång tid på sig för slåttern dröjde till långt in i juli och först därefter kom ju korna in.

Själva höll vi sedan slåtter på Grönsö. Det var ett betydligt mindre storslaget hoparbete med som mest fyra-fem liar men ett som fortgått 1900-talet ut och som ännu anno 2004 kommer att vara igång.

20040315

 

Per Gräslund

Artiklar publicerade i Grytsbladet nr1 2004

2004-05-30: Sidan 2: Läs berättelsen här.
2004-03-31: Den framtida utvecklingen på Häradskär. Läs mera här.
2004-05-30: Udda varor: Läs berättelsen här.
2004-05-30: Slåtterkarl åt John Harder: Läs berättelsen här.
2004-05-30: Biblioteksföreningen: Läs berättelsen här.
2004-05-30: Hembygdsföreningen: Läs berättelsen här.
2004-05-30: Nya Grytsbor: Läs berättelsen här.
2004-05-30: Träpiren på Häradskär: Läs berättelsen här.

 

Gryts Sockenförening