Barndomsår

Sommaren 1939 blev jag bjuden att vara en vecka hos min lärarinna Ester Nord. Hon bjöd säkert i bästa välmening, men för mig verkade det katastrofalt.
Skulle jag lämna det paradisiska Grytö för att vistas vid en vägkorsning í Rullerum och umgås med en lärarinna som jag tyckte jag fått nog av under skoltid. Jag lyckades med hjälp hemifrån på något sätt slingra mig ur den faran.

Då höstterminen började skulle vi skriva uppsats om vårt sommarlov. Då jag lämnade in min uppsats påpekade lärarinnan att jag inte nämnt att jag varit bjuden till henne. Hon tyckte att jag skulle skriva det. Jag gjorde som jag blev befalld, men det var ändå inte riktigt bra. Jag skulle ha skrivit att det kanske kunde bli av vid annat tillfälle. På jullovet var jag fast. Då fanns ingen återvändo.

Lärarinnans man Verner Nord hade en lanthandel. Jag tyckte om att stå i affären och lyssna på kundernas samtal. Där fanns en långskäggig f.d. smed som bodde granne med affären, han ville att jag skulle väga upp lutfisk åt honom. En man vid namn Tybol kom cyklande i ruskvädret och sa att det ”var tur att husena var ihåliga”.

Jag blev ombedd att dammtorka i affären. Städarbete var jag inte van vid. Det var kvinnoarbete i mitt patriarkaliska hem. Jag skakade dammtrasan i den angränsande lagerlokalen. Expediten Alvar Andersson kom in då jag stod där ”i rök och damm”. Han var en ganska blid man ,men påpekade att det var lämpligare att skaka trasan utomhus.

Ofta då jag var inne i affären, kom min lärarinna och ropade att hon ville att jag skulle torka disk. Jag fann inget nöje i det, men det var bara att lyda.
Huset hade gott om möss och jag utsågs till råttfångare. Fällor fanns och ost. Det var bara att gillra och vittja. Jag tror jag fick tio öre för varje mus.
En annan uppgift som jag blev tilldelad var att måka ur karbidlamporna på morgonen och fylla på ny karbid till kvällen.

En kväll fick jag låna en cykel och åka på missionsauktion i Ållebråta. Då jag kom in i lokalen satt där en man som förbryllade mig. Han såg ut som Simon Magnusson i Dräg. Men det var ändå inte han. Simon som bodde granne till Grytö hade jag ju träffat otaliga gånger, men han var inte så röd i ansiktet som den här mannen. Jag hörde någon kalla den rödkindade för Magnusson vilket förbryllade mig ytterligare.
Jag relaterade min upplevelse hemma och fick veta att jag sett David i Strand som var bror till Simon.

Då jag här nämnt Ållebråta kan jag inte avhålla mig från att återge en bygdesägen från 1830-talet:
Bonden i Dala i Gryts socken Jon Persson ville utse en lämplig hustru till sin son Per. Nämndemannen Håkan Mattson i Ållebråta Ringarums socken, hade en ung dotter till påseende. Jon i Dala spände häst för kärra och for dit.

Den tilltänkta bruden stod på dynghögen och lastade gödsel när de anlände. Detta såg Jon som en oerhörd merit. En sonhustru som kunde delta i alla förekommande sysslor var vad han önskade sig.
Så blev den 17-åriga Maja Håkansdotter bondmora i Dala. Hon födde nio barn vilket bevisar att hon hade andra kvalitéer än gödselkörning. Dalasläktet har idag bred spridning i bygden.

Detta får ses som en parentes, jag återgår till min ofrivilliga vistelse i Rullerum.
Jag lärde mig göra strutar. Strutarna fyllde jag med små ”polkagrisar” som skulle säljas i affären. Jag fanns visst nöje i den sysslan särskilt som en och annan polkagris hamnade i munnen.
Näst sista dagen fick jag följa med Alvar ut till kunder som beställt varor till jul. Jag minns inte alla ställen vi var på, men till Ramsdal var vi. Där hade Alvar sina föräldrar. Fadern kallades Ludde Stråberg.

Jag trodde Stråberg var ett öknamn men det har visat sig vara ett gammalt släktnamn som nu har tagits i bruk av Luddes ättlingar.
Sista anhalten var Skogsgrinna där Ivar och Edit Asplund bodde. Bland varorna fanns karameller som Edit med gäll röst försökte bevara med motivering att det inte var jul än. Sonen Karl-Erik svarade sävligt ”Jag äter för att få någe mä”.

Till jul kom jag hem till Grytö och för mina ”muspengar” hade jag köpt julklappar till övriga familjemedlemmar.
Rullerumsvistelsen gav mig lite erfarenheter av livet utanför hemön och stoff till den här artikeln vad det nu kan vara värt.

Lars Nahlbom

Barndomsår

GrytsBladet