Gryt 03-03-02
Det uttrycket har varit en god regel i Skerfes familj. Det har lett till
många seglingar under åren, såväl i båtar
av egen konstruktion som av andra konstruktörer. Att rita, bygga
och kappsegla båtar har alltid varit Jan Skerfes hobby, och kan
man göra hobbyn till sitt yrke blir det ofta bra resultat.
Första egenbyggda båten vid 15 år som senare blev en ultralätt snabb 30 fots segelbåt försedd med trimroder akterkant kölen. Den vann Gotland Runt -62. Det fortsatte med 10-talet 30 och 42 fots-båtar byggda på Väggavarvet i Karlshamn. Den verksamheten avrundades med en 57 fots motorseglare, byggd i lärk från Visingsö.
Båten blev vår bostad i 4 år, först vid Kastellholmen i Stockholm, senare på vår 1:a Atlantsegling. Båten var ytterligt bekväm att bo i, ett antal hytter med egna badrum, salong med lösa (men i sjö väl fastspända) möbler. Motorn 120 hk lågvarvig Volvo Penta (kallad Volvo Starke). Motorrummet under salongen hade full ståhöjd, tankar om 3000 l vatten och 3000 l bränsle. Båten var ketchriggad med 200 m2 segel på stor och mesan.
När all utrustning kommit ombord med både tänkbara och otänkbara reservdelar började seglingen från Stockholm söderut genom Kielkanalen till Isle-of-Wight. Där kompletterades med en del navigationsutrustning såsom sextant, kronometer och nödvändiga tabellverk.
Nu började den egentliga seglingen, först mot Guernsey, en av kanalöarna, med 16 m tidvatten. Det var en litet ovanlig syn att se båten med övre spridarna i höjd med kajkanten. Efter ett par dagars väntan på att vädret på Biscaya skulle förbättras, sattes kurs mot Cap Finisterre. Meteorologerna i Brest hade dock missat en snabb försämring av vädret i månadsskiftet oktober-november. Ung. 200 nm nordost om Cap Finisterre gick vi in i ovädret, som utvecklades till full storm. Här råkade vi ut för den egentligen enda allvarliga incidenten under denna 2-åriga segling.
I ett försök att gå med sjön blev vi poopade dvs. en grov sjö bröt akterifrån över hela båten, slet bort jollen från dävertarna, bröt av aktre ventilerna och vattnet rusade ner i lasarettet (aktre utrymmet) där elverket 220/380 volt dränktes. Oturligt nog var detta igång, då en av besättningen blivit kaffesugen. Följden blev att generatorn slog eld och brann. Poopningen ledde till att vatten också trängde in genom ventilerna till motorrummet, och där slog ut 24 voltsystemet.
Fartyget var med andra ord helt strömlöst, sånär som nödsändare och VHF, som alltid har ett eget elsystem. Vi kunde följa anropen från en supertanker som bröts i tu i närheten av oss; en del av besättningen räddade sig över till akterskeppet och kunde senare bärgas. -Som situationen utvecklats sökte vi nödhamn i La Coruna i Galizien, som angjordes ca 15 tim senare. 24 voltsystemet reparerades, de övriga skadorna fick anstå (de sista bitarna kom på plats först i Casablanca).
Resan fortsatte längs Portugals kust. Nöjet att så småningom dricka gott portvin i Oporto företogs av en osedvanligt otrevlig Politia National, som under Salazar-regimen lagt sig till med rena Gestapofasonerna. Vid en inklarering i en portugisisk fiskehamn la´ polismannen upp sin skarpladdade revolver på salongsbordet med mynningen riktad mot skepparen.
Gesten var tydlig! Vid ett tillfälle gick vi på bio - och möttes av en hord poliser. Enligt lagen var en folksamling på fler än 10 pers förbjudet.Polisen släppte in publiken 10 i taget och på var 10-de plats satt en polis. Filmen var bra.
-Gibraltar nästa, där vistelsens längd bestämdes av ett vad bland besättningen: att besöka samtliga stan`s barer, vilket klarades av på ca 14 dagar. Efter dessa strapatser fick vi fin vind söderut, la´ till i Tanger, där båten vaktades av en äldre gentleman i en något sliten och lusig jellaba.Vidare till Casablanca, där vi träffade en god vän som hade den goda smaken att vara sultanens hovtandläkare med tillhörande bil och chaufför.
Vi åkte på skumpiga vägar genom öknen till Marrakech -en mycket vacker stad med en fantastisk marknad. En av besättningen köpte ett mycket vackert ornamenterat betsel till sin hästintresserade dotter-(väl hemma visade det sig vara ett åsnebetsel). -Nästa hamn blev Agadir, staden hade byggts upp efter jordbävningen 1960,som helt utplånade den. Nu fanns här en helt modern arabstad i bästa le Corbusierstil.
Nästa hamn blev Kanarieöarna och Lanzarote, som då var en rar fiskehamn. Där bunkrade vi för färden över till Barbados, ung 3500 nm. Egendomligt nog uteblev passadvinden. Trots att vi drog oss ner mot Kap Verdeöarna för att få vind, låg havet som en spegel. För att undvika den mycket obekväma rullningen i dyningen satte vi en hårdskotad stor och drog ner motorvarvet till 600 r/m, i hopp om att bränslet skulle kunna räcka hela vägen.
Besättningen var tillräckligt stor för att bara ha 3-timmars vakter. Man sov gott på frivakten med motorns lugna muller, men vaknade tvärt om motorn ändrade varv. Livet ombord gick in i en rutin med matlagning, läsning, mätning av solhöjden med sextanten 2 ggr/dag, ibland även månhöjden, och uträkning av vår position.
Vi utvecklade denna teknik till fullo och beräknade så småningom avståndet till Barbados vara 12 tim, vilket stämde. Eftersom äldsta dottern Lena ingick i besättningen måste en del av dagen också ägnas åt undervisning i de ämnen vi behärskade. Vi fortsatte med detta under hela vistelsen - hon kunde vid hemkomsten tentera av ett helt läsår.
Under vistelsen i Gibraltar blev vi goda vänner med en engelsk familj på väg till Västindien. De startade några veckor före oss. Otroligt nog siktade vi ett barkat segel halvvägs över Atlanten - det var engelsmannen. Vi erbjöd bogsering en bit vilket skepparen avböjde, han skulle segla. Han anlände 3 veckor efter oss till Barbados och vi bjöd honom på en stor rumpunsch. - Vår resa tog 16 dagar 8 tim och skedde helt utan problem.
Under sammanlagt 1 ½ års vistelse i Västindien kryssade
vi bland dessa underbara öar, från Trinidad i söder längs
hela ökedjan upp till Florida, ibland hade vi chartergäster
ombord, som njöt - liksom vi - av sol, snorkling på reven och
god mat och dryck ombord.
På en av öarna, Bequia, inträffade något märkligt.
Uppankrad vid en boj låg en bekant båt, nämligen en av
de 30 fots båtar, som Jan ritat och byggt i Karlshamn.
Osannolikt!?
Men - båten hade stulits i Portugal, seglat över Atlanten och hamnat här. Tjuven blev tagen och hade att välja på fängelse eller enkel biljett till Sverige. Öns polismästare behöll båten. När han nu fick träffa konstruktören, måste ju båten döpas med pompa och både den katolske och den anglikanske prästen stänkte dopvatten och döpte den till "MY DESIRE". Polisen var lycklig, konstruktören höll ett vackert tal och dopet blev en folkfest i byn.
Så småningom gick vi genom Virgin Islands och Bahamas kristallklara vatten och till Fort Lauderdale i Florida. Sista delen av resan norrut skedde på Inland Waterway - en inre saltvattenled med inlets från havet. Vattenståndet påverkades av tidvattnet, vilket orsakade att vi vid ett par till ramlade ur kojen på morgonen när ankaret lagts för grunt. Denna led går hela vägen från Fort Lauderdale via Chespeake Bay ( som är ett innanhav ca 200 nm långt) ända upp till Cape May, strax söder om New York.
Efter några veckors sightseeing i New York tillsammans med goda
vänner, avslutades denna innehållsrika resa planenligt i Newport,
där båten såldes och vi skiljdes från "ZEELENA"
som varit vårt hem i 4 år. Våra personliga tillhörigheter
skickades med fraktbåt och hamnade så småningom på
tullkammaren i Västervik!
Hemresan över Atlanten gick med "QUEEN ELISABETH ", hennes
sista resa som passagerarbåt.
Ombord fanns silverhåriga amerikanskor med strassglasögon som nostalgiskt upplevde tidigare Atlantkryssningar. Det var också skepparens absolut sista resa, han ville slå atlantrekordet och eldade på i 30 knop. Att gå ut på däck var som en sandstorm bland rostflagorna. Men båtens interiör var i gammal klassisk elegans och vi njöt av alla fasciliteter.
Väl hemma planerade Jan genast nästa båt. Han ritade
och beställde en 72 fots segelbåt i Holland. Planerna ändrades
en del och det blev en 65 fots segelbåt i aluminium. Med den gjorde
vi vår 2-dra Atlantsegling. Denna gång seglade vi hela vägen!
Navigare necesse est
. Men det är en annan historia.
Jan och Gunilla Skerfe
GrytsBladet